UPPDATERAT: Det krävs en stor människa för att medge sina fel! Jag fick ett mycket ödmjukt och rörande mejl från bloggerskan – som bad om ursäkt. Jag hittar inte hennes blogg nu och får lite dåligt samvete, för jag ville absolut inte att hon skulle sluta fylla världen med sina egna fotspår.
Om du läser detta; fortsätt blogga! Låt inte en trilsken person hindra din väg!
Fick en ping-back på ett gammalt blogginlägg på min Kistan-blogg (om Ibs).
Nyfiken om vem som länkat det inlägget klickade jag in på den här bloggen. Och döm om min förvåning när det jag läser där verkar så otroligt bekant. Tjejen har ju rakt av snott delar ur min text – ja, i princip copy-paste:at den och flikat in lite egna formuleringar här och där, ungefär som barnen gör när de skall skriva sina inlämningsarbeten för att det inte skall se ut som att de skrivit av texten. Och utan att credda mig. Och hon skriver att det är hennes tankar som hon tänkt på toaletten. Ja, men, ärligt, visst är det märkligt gjort!
Nu kan man ju tycka att jag bara skall känna mig hedrad att någon tyckte att det var så bra men man måste förstå att formuleringar för en författare är som fotografier för en fotograf! Det är mina egna avtryck och fotspår, det hörs att det är mina ord och att det är jag som skrivit det! Det är MITT verk! Hedrad blir jag när man länkar till mitt inlägg och skriver att man gillar det, att det var bra skrivit och att man håller med. Inte när man rätt upp och ner snor det och får det att låta som att det var en själv som tänkt och formulerat det!
Här är mitt inlägg, för den som vill och orkar jämföra.
Men vad gör man då, när sådant här händer? Skall man börja copyrighta sina texter?
Jag har skrivit en kommentar till bruttan men kommentarer på hennes blogg måste godkännas så vi får väl se om den godkänns och får lov att stå under andra kommentarer om vilka fantastiska tankar hon har …
Märklig känsla!
