Jag irrar omkring bland Stockholms tunnelbanenät. Har varit på ett spännande möte om framtiden men jag är splittrad. Så det snurrar i huvudet. Fördelar, nackdelar, viljor, kompromisser, integritet och inspiration. Kliver ner i tunnelbanan, lite folk, lungt och spänt. Ett tåg passerar, så ett till. Ett svischar in, kryper den sista biten. Jag kliver på, fylld av tankar.
Hur skall jag göra? Blir detta bra? Kan man göra så? Vad blir bäst?
När mina tankar stannar upp för att låta hjärnan ta ett andetag hör jag den bekanta elektroniska rösten säga något obekant. Jag tar mina saker och går ut genom dörrarna. Var är jag? Suck! Jag har ju klivit på fel tåg.
Min kropp darrar till av kylan när tåget som skall ta mig tillbaka till ruta ett kryper in på stationen. Jag förebrår mig själv, skakar på huvudet, suckar igen, genom sju stationer. Hur dum får man vara?
När jag äntligen når den bekanta stationen ser jag att det endast är två minuter kvar tills mitt tåg kommer. Jag drar en lättad suck denna gången. Det gick ju det här med. Och i den tryggheten sjunker jag in i mig själv igen.
Vem? När? Vad? Hur? Varför?
Det tar längre tid för mig att registrera något utanför min tankesfär denna gången. Men jag sitter på tåget. Någon gång måste jag ha klivit på och hittat mig en plats. Vanans makt är inte att leka med. Men det är inte så konstigt att autopiloten går igång. Det är ju trots allt samma fotspår jag trampar som jag gjort i några år nu. Så hör jag den metalliska rösten igen: ”Nästa … ” Vänta, vad sa hon? Jaha. Eller nej. Jag åker väl inte förbi någon sådan station annars? Jo. Eller nej, det gör jag inte. Jag grabbar tag i mina påsar och springer ut genom de tjutande dörrarna. Var är jag? Nu står jag här igen. Visserligen på en ny plats, men via samma linje, bara längre bort från målet.
I tre minuter får kylan klamra fast i mig innan tåget som skall ta mig tillbaka till återvändsgränden kommer in till perrongen. Men det är tredje gången gilt och jag tar mig äntligen över på rätt spår.
På rätt väg funderar jag över kvällen som gått. Jag tänker på killen bakom disken inne på Hötorgshallarna som chockade mig med öppningsrepliken ”Har det hänt något kul då?” Jag blir sällan mållös men nu kunde jag bara viska med rosslig röst ”Å, öh, e, nej”. ”Är det bara tråkigheter?” ”E, ö, ne, elle, ja, bara vardagens lunk …” ”Vad kommer du ifrån?” ”Sundsvall” Han rörde inte en min men ögonen plirade till och jag hann se det. ”Jasså, vart?” Vad spelar det för roll om jag slänger ur mig mitt lilla bynamn, det säger sällan någon någonting, tänkte jag, men jag var nyfiken nu. Det var något han inte riktigt ville säga, men jag ville veta. Så jag gav honom en utmaning: ” … men det säger väl inte dig något?!” ”Jo … Jag gick i skola med brorsan till en kille som fängslades för …” ”Jaha, det är min bästa väns mammas nya man”
Vi fortsatte vårt samtal med att prata om vårt hem och … ja, vårt hem. Jag avslutade md att säga: ”Men Stockholm består av norrlänningar” medan jag stoppade ned den genomskinliga burken med de blå bokstäverna Hav på locket i min påse. Han nickade och önskade en trevlig helg. Detta påstående skulle jag få understrukit lite senare denna kväll då jag mötte mitt möte på det fantastiskt mysiga Blå skåpet på götgatan. Han var från Härnösand, skulle det visa sig. Två nya möten i Stockholms stad i dag, båda från Västernorrland.
Sedan tänkte jag tillbaka på min stund på Hötorget, efter att jag lämnat den trevliga fiskkillen från Alnö. Det var ett sådant där unikt och magiskt tillfälle som man tyvärr inte får många gånger i livet. Där stod jag, ensam och utan brådska. Jag hade tid att insupa min ”nya” hemstad. Jag kände lukten av blommorna och grönsakerna som auktionerades ut till förste budgivare. ”Vill du handla billigt, passa på nu” ”Billigt nu” ”Kom hit och handla billigt nu” ”Vill du ha något?” Mörkret hade lagt sig över skyskraporna. Ljusslingorna under taket på stånden lyste upp kullerstenarna. De röda, gröna, gula och orange paprikorna, avokadon, tomaterna och vindruvorna sprakade ikapp med sina kompisar – gjorde en sista kraftansträgning för att bli adopterade. Kylan kramade om mina händer och drog med mig mot värmen.
Stockholm kan verkligen vara fantastiskt. Men ibland är det en jävla djungel.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, tunnelbana, Hötorget, Hötorgshallarna, Hav, tunnelbanan, storstadsdjungel, stockholmsromantik