Text-tjyv

UPPDATERAT: Det krävs en stor människa för att medge sina fel! Jag fick ett mycket ödmjukt och rörande mejl från bloggerskan – som bad om ursäkt. Jag hittar inte hennes blogg nu och får lite dåligt samvete, för jag ville absolut inte att hon skulle sluta fylla världen med sina egna fotspår.
Om du läser detta; fortsätt blogga! Låt inte en trilsken person hindra din väg!

Fick en ping-back på ett gammalt blogginlägg på min Kistan-blogg (om Ibs).
Nyfiken om vem som länkat det inlägget klickade jag in på den här bloggen. Och döm om min förvåning när det jag läser där verkar så otroligt bekant. Tjejen har ju rakt av snott delar ur min text – ja, i princip copy-paste:at den och flikat in lite egna formuleringar här och där, ungefär som barnen gör när de skall skriva sina inlämningsarbeten för att det inte skall se ut som att de skrivit av texten. Och utan att credda mig. Och hon skriver att det är hennes tankar som hon tänkt på toaletten. Ja, men, ärligt, visst är det märkligt gjort!

Nu kan man ju tycka att jag bara skall känna mig hedrad att någon tyckte att det var så bra men man måste förstå att formuleringar för en författare är som fotografier för en fotograf! Det är mina egna avtryck och fotspår, det hörs att det är mina ord och att det är jag som skrivit det! Det är MITT verk! Hedrad blir jag när man länkar till mitt inlägg och skriver att man gillar det, att det var bra skrivit och att man håller med. Inte när man rätt upp och ner snor det och får det att låta som att det var en själv som tänkt och formulerat det!

Här är mitt inlägg, för den som vill och orkar jämföra.

Men vad gör man då, när sådant här händer? Skall man börja copyrighta sina texter?

Jag har skrivit en kommentar till bruttan men kommentarer på hennes blogg måste godkännas så vi får väl se om den godkänns och får lov att stå under andra kommentarer om vilka fantastiska tankar hon har …

Märklig känsla!

Förändring

Vi måste utmana våra föreställningar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt, korrekt och inkorrekt. Vi måste fråga oss själva varför vi tycker som vi gör och våga anta nya perspektiv. Det är det enda sättet om förändring skall ske.

Vi måste hela tiden fråga oss själva varför. Varför tycker jag att det här är så viktigt? Varför har jag valt att göra så här? Varför måste det vara så?
Finner du då inte en motivering som väl grundar sig på moralen om alla människors lika värde och individens okränkbarhet är det dags att byta spår!

Liljeholmskajen möter sandstrand

Tänk er att det fanns en stor sandstrand längs Liljeholmskajen. Och en allé av palmer samt en asfalterad boulevard som skiljde affärskomplexens businessmen från badstrandens semesterfirare. Och på vägen ned till stranden möter du kostymnissarna som skyndar till nästa affär. Nu har du en bra bild av vilka känslor som Barcelonas efterkonstruerade sandstrand ger. Allt känns nämligen ganska knepigt. Visst är stranden fin – och hallå, det är ju ändå en sandstrand. Men vi kan inte påstå att det ger någon typ av härlig semesterpardiskänsla att ligga på den här stranden. Och det känns snarare mer som The Truman show än som The Beach.

I dag har vi fortsatt att promenera längs Barcelonas gator. Vi började med att famla i blindo efter ett bra frukostställe. Här kan vi direkt konstatera att det knappt finns i den här staden. Varje litet fik är som en korsning mellan enarmade banditbarer och flottiga amerikanska syltor. Utanför alla fik finns samma gulnade bilder på färdiggjorda baugetter och några typiska maträtter. Bilderna är allt annat än aptitliga men det är också oftast insidan av cafeérna som skyltar med dem. Och tyvärr är menyerna sällan på engelska samtidigt som personalen inte kan annat än spanska vilket gör det svårt för sådana som oss som inte äter allt att försäkra oss om vad maten innehåller. Våra planer gick från att gå mot shoppingkvarteren och hitta frukost på vägen till att gå mot Starbucks men förhoppningsvis hitta annat frukostställe på vägen till att slutligen leta ivrigt efter Starbucks. Efter en halvtimmes letande lyckades vi orientera oss fram och sjunk ned i de härliga sofforna med en hasselnötschoklad med grädde, färskpressad apelsinjuice, kaffe americano och två grillade mackor med kyckling. Och gratis WiFi, ingen dålig frukostbonus det! Aaaaah!

Efter gårdagens bloggande fick vi några kommentarer där någon rekommenderade de typiska turistkvarteren och någon annan menade att vårt missnöje skulle ligga i att vi just besökt endast turistkvarteren. Så vi tänkte att vi skulle följa tipsen. Vi gick mot gudiat håll. Och plötsligt såg vi det. De fina, vackra, genuina spanska kvarteren med mysiga frukostfik och härliga menyer på engelska … Är ni som jag? En sådan som tror att de genuina spanska är de fina trånga kvarteren med flagnande rosa färger, blommor hela balkongerna som trängs med torkande tvätt? Då kan jag säga att vi är grundlurade. För denna vackra och romantiska bild av det ‘genuina’ Barcelona’ har vi endast hittat i just turistkvarteren. Så jag är ledsen Åsa, vårt missnöje med staden låg snarare i att vi inte besökt turistkvarteren!

Att komma till turistkvarteren är som att gå in i gamla stan. Det är dyrt men så värt det – för varför skall jag åka på semester till Stockholm och gå runt i de delarna som är precis som vilken annan storstad som helst? I vanliga fall är vi inte så förtjusta i turistfällorna, men om man åker till Barcelona för annat än nattlivet så är det nog just dessa kvarter man bör besöka. Annars känns det allt för mycket som hemma!

Och om vi tänker efter … Varför åka till Paris och bara gå runt i stan när man kan spendera dagen i den fantastiska turistfällan Montemarte?!

Väl i turistkvarteren fick vi se både Catedral och Santa Maria del Mar. Vi fick handla på Desigual – OJ vilken lycka!!! Inte billigt på något sätt, men himlen ändå! Vi fick också äta tapas på pay-per-stick-vis. Det ligger tapas uppradat längs hela baren och det är bara att plocka. Varje tapas kommer på pinne och när du ätit klart så betalar du per pinne. Fantastiskt koncept!

Så fick vi för oss att orientera oss ut ur fällorna och hamnade i en stor park som också erbjöd djurparksbesök för de villiga. Inte vår melodi i dag men roligt om man har barn kan jag tänka! Så vi drog oss ner över för att få vandra på strandpromenaden och njuta av solen på öppna ytor, istället för att jaga skenet mellan höghusen. Och vi blev mäkta förvånade av promenaden ned till stranden. Bara stora affärskomplex med speglade väggar. Opersonligt och trist. Lika förvånade blev vi när vi äntligen! nådde stranden, för den var verkligen så tillrättalagd.

Jag säger det igen – åk till Nice istället, om ni inte redan varit där. Sen kan ni åka hit! Strandpromenaden i Nice, de underbara byggnaderna och de stora öppna fina ytorna. Små fina butiker och riktig paradiskänsla! Och vilken mat!!!

Vi lapade sol i någon timme. Passade på att läsa vidare i Alex Schulmans fantastiska nya bok. Han är grym den killen, på att uttrycka sig. Har inte haft en god bild av den mannen tidigare men när jag läste hans första bok i Nice – Skynda dig att älska – blev jag helt tagen. Han är briljant! Sedan sökte vi oss uppåt till turistkvarteren igen, letade marknadsstånden på La Rumbla som tyvärr verkade vara stängda i dag, gick vidare hemöver. Butikerna öppnade sakteliga igen, klockan åtta på kvällen, efter dagens siesta. Vi gav upp kvällspromenaden och slutade i en taxi hem. Klart värt 50 kronor!

En sak som vi funderade på längs turisternas stråk var vad inkastare till restauranger EGENTLIGEN har för jobb. Jag menar, man äter inte om man inte är hungrig. Och jag äter inte om jag inte är hungrig oavsett pris. Och jag äter definitivt inte om maten är dålig bara för att den är billig – och blir billigare per ‘nej tack’ jag yttrar. Så vad är egentligen restauranginkastarnas jobb?

Nyss insmygda från hotellets ‘Stop and snack’ vankas nu ytterligare några sidor i boken. Och kanske lite Bananas (dokumentär) som vi fått med oss på resan. Sen skall vi sova för att ta oss an Barcelona våran sista riktiga heldag. Och vet ni vad. Desigual är ett absolut stopp igen i morgon. Måste få med mig ett till underbart plagg. Och frukost på Starbucks, så klart!

G´natt.

Dagens promenad utmarkerat i rött.

Parken

Strax innan stranden

Stranden

Stranden

Läs även andra bloggares åsikter om resedagbok, Barcelona, Spanien, Desigual, turistfällor, turister

Skuggornas stad – Resedagbok Barcelona del

Så var vi äntligen här – i Barcelona. Ja, vi har visserligen varit här i två dagar nu, men detta är vårt första blogginlägg. Vi skulle ha bloggat redan i går kväll med när vi skulle ta vår siesta innan den sena middagen så klockade vi helt ut. Vi vaknade 12 timmar senare, klockan 9.00 i dag. Det var visserligen inte så konstigt …

Klockan är 00.00 och det är fredag natt. Vi har precis packat det sista och har bara några saker kvar att fixa innan det är dags för ett par timmars sömn. Vi har funderat på huruvida vi borde sova eller ej men kommit fram till att det nog är lika bra. Noggrannt ställer vi slutligen klockorna på 03.00 och släcker lampan.

När Marcus väcker mig klockan 03.34 har min klocka inte ringt. Tur att vi ställde båda telefonerna! Sömndrucken som aldrig förr kravlar jag mig ur sängen och tvättar bort allt svart under ögonen. En halvtimme senare drar vi ut väskorna genom porten och förvånar oss över att luften är så varmfast det är mitt i natten. Varje morgon denna vecka har andedräkten rykt ur munnen, men just i natt kommer vi trots allt att klara oss med sommarjackorna. Härligt.

Det slår oss att vi aldrig tidigare gått den hör sträckan till tunnelbanan så här sent på natten. Vi är aldrig ute så sent. Och det inser vi också när vi blir förvånade över tunnelbanevagnarnas tillstånd. Skräpigt, skitigt och glesbesökt. Efter några stationer kliver en kille på som skrålar hiphop ur mobiltelefonen. Han sjunger med och tycker att han är en riktig gangster. Samåkare flyr den delen av vagnen. Vi sitter kvar och blir riktigt irriterade, märkbart att den korta skönhetssömnen gett oss dåligt tålamod. Tillslut får vi nog gröna ögon och Hulkenuskler där vi sitte roch inte försöker titta på honom för han reser sig upp och går längre bort i vagnen. Vi pustar ut.

Hela resan går annars mycket smidigt. Tunnelbanan väntade vi på i fyra minuter. Fem minuters väntan på Arlanda Express. Och boarding på planet så fort vi kommer fram till gaten. I luften i tid och äntligen fick vi sova. Flytet innebar också att frukosten som vi tänkt inta på Arlanda uteblev. Och när man flyger med SAS/Spain Air så kan man ju glömma att få något på flyget. En futtig macka och en liten juice för 200 spänn. Det är så att man skäms över att vara svensk!

25 minuter före beräknad ankomsttid landar vi i Barcelona. En otroligt fräsch flygplats, det luktar gott överallt. Taxi till hotellet, efter en rundtur genom stan så att taximetern fick rulla på lite. VI kanske aldrig varit här förut men vi kan läsa skyltarna! Smidig checkin med trevlig personal och så landade vi sedan i sängen på hotellrummet, som ser ut som ett typ Scandic-hotel. Kliniskt och fräscht men samtidigt opersonligt. Det enda vi är missnöjda med är att internet inte är gratis. Vilket visserligen visat sig vara mycket vanligt här, varför vi nu sitter på en restaurang och multitaskar ätande med bloggande.

Efter vår första siesta på lördagen ryckte vi upp oss och drog ut på stan. Det visade sig vara riktigt kyligt eftersom vinden drog på rätt bra. Vi åt en paella till lunch och konstaterade att det var den flottigaste maten vi någonsin ätit. Sedan blev det en tur till OS-parken och så vidare ned mot hamnen. Det var en lång promenad och vi hade verkligen ont i fötterna när vi intog marknadsståndens La Rumbla. Och först då, vid sju på kvällen och i turistkvarteren fick vi syn på folk. La Rumbla kryllade av turister och det var riktigt mysigt att knalla mellan knallarna vid skymningen. Nu hade också butikerna öppnat. Stängda vid 17 men öppna vid 20 – det är annorlunda här helt enkelt! Vi beslutade oss också för att promenera hela vägen hem och kring 21 hade vi slingrat oss tillbaka till hotellet. Vi hade stora planer på att ta oss till restaurangen runt hörnet och äta en sen middag. Det hade inte blivit mycket mat den här dagen och restaurangen erbjöd även gratis internet. Bra, tänkte vi, dags för första inlägget i resebloggen. Vi skall bara lägga oss här en stund … … icke så förvånande somnade vi och vaknade inget mer den kvällen.

Vid 09.00 vaknade vi i morse. Vi drog oss ett tag och konstaterade sen att vi inte fått någon tandkräm av hotellet så vi var tvungna att ta oss till affären runt hörnet som vi sett igår. Vi plockade också med oss datorn så att vi kunde göra gårdagens middagsbloggande till dagens frukostplaner. Men tji fick vi, på en söndag är det mesta stängt, både affärer och  restauranger. Så det fick bli en brandrostad croassaign på local-fiket där de inte pratar engelska istället. Tillbaka med datorn på hotellet och iväg på nästa äventyr. I dag hägrade sagoparken Park Güell – den stora idén om en engelsk sagopark i Alice i Underlandet-stilsom slutade som en vacker offentlig sagopark och enligt planernas mått mätt en flopp. För om inget är öppet så är det ju perfekt med en parkvandring och härligt läsande i solen.  Vi såg på kartan att det skulle bli en rejäl promenad så istället tog vi oss till tunnelbanans gröna linje. Vi gick nedåt, nedåt, nedåt och så gick vi nedåt lite till. Det var lite läskigt att gå så långt ned under jorden för att nå tunnelbanestationen, speciellt efter de skräckhistorier jag bjudits på innan vi åkte, om rapporter om rån i tunnelbanan. Men vi vågade oss iväg och kom fram helskinnade som tur var. Promenerade nu uppåt, uppåt, uppåt och en brant backe till och så entrade vi de vackra mosaiktornen och pepparkakstornens ingångar. Parken var enorm och alla vägar fortsatte leda uppåt. Så vår dag fortsatte i samma tecken som den föregående – vi promenerade hela dagen. Det fanns inga platser för att lugnt lägga oss ned att läsa, men det gjorde inget för solen stekte härligt och parken bjöd på vackra gångar och fina utsikter. Vi kom svindlande högt upp.

Runt klockan 14 hade vi gjort parken och kände att vi inte riktigt var redo att åka tillbaka till hotellet. Över en pizza bestämde vi oss för att vandra till den omtalade La Sagrada Família, kyrkan som blivit Spaniens mest besökta sevärdhet. Även detta bjöd på en ordentlig promenad och vi hade först tänkt ta tunnelbanan dit. Som tur var ångrade vi oss för på vägen dit fick vi verkligen se en hel del mysiga kvarter, riktiga local-ställen. Och det var första gången vi faktiskt började tycka att Barcelona hade någon mysfaktor. För hittills tycker vi mest att det är en storstad likt många andra utan något speciellt att locka med. Det är långa avstånd och ganska tråkiga kvarter det mesta. Även om det kan vara charmigt på den vänstra sidan så är den högra sidan ett typiskt modernt eller business-kvarter, om du nu inte råkat hamna i de riktigt shabbiga områdena …

Kyrkan däremot var föga imponerande. En ganska mysig park men parkerna vi besökt innan var mycket bättre! Och kyrkan var mest täckt av byggnät och byggnadsställningar. Den var otroligt stor, så utan allt detta byggande hade den kanske kunnat imponera, men i jämförelse med de kyrkor Paris har att erbjuda var detta inte värt promenaden! Nu vet vi att många verkligen tycker att den är vacker men vi håller helt enkelt inte riktigt med. Jo, visst, klart den är vacker. Och jämfört med våra svenska kyrkor så är den fantastisk! Men det finnas andra städer i Europa som är mer spännande att åka till om man nu tänkt att beskåda kyrkor.

Klockan var nu 16 och vi var fortfarande inte riktigt redo att ta oss direkt till hotellet. Så än en gång skippade vi tunnelbanan och gav oss ut på en promenad. Med fötterna riktade mot vårt tillfälliga hem passerade vi L’eixample, stadsdelen med de modernistiska skapelserna. Vägen dit var riktigt rolig och vi insåg snabbt att vi huserar på fel sida stan. Skall ni åka till Barcelona, se till att husera någonstans mellan detta kvarter och La Família! Det flockades människor runt ingången till paradhuset som prydde en sida i vår Barcelona guide från Lonely Planet. Och av bilderna att döma hade det varit riktigt kul att gå in och titta på modernismens bakgård. Men 180 kr per person och vi blev mycket snåla. Jag menar, hallå, 180 spänn i fem minuter. Och turistbussen ville ha samma peng för en dags tripp. Nej, skulle man göra alla turistsaker på sina resor, och speciellt här, skulle man va pank på en dag. Och vi är generellt mycket snåla när det kommer till entré-avgifter med mer. Massor med pengar och packat med folk. Betala pengar för att stå i kö, nej tack! Vi tar allt som är gratis och lägger pengar på mat och shopping istället! Ett par modernistiska hus fick vi se i alla fall innan vi slankt in på ett Starbucks med en stor skylt om Free WiFi!

En kaffe americano, vatten, stor chokladkaka, mejl- och facebook-koll, några samtal och en ytterligare promenad senare så tog vår dag slut. Vi har snabbt lärt oss att Barcelonianerna stänger staden mellan 15-19 varje dag och först kl. 20.00 äter man middag. Så nu sitter vi här klockan runt 22-tiden och skall snart äta vår sena middag i svenska mått mätt medan vi gör vårt första inlägg i resedagboken, kapitel Barcelona.

Sammanfattningsvis kan vi säga att vi har det bra. Vi har röda ränder på kroppen som är ömma, men igen tanke på att bada. för att ge er en hint om vädret. Barcelona är en riktig storstad – en stad i skuggorna av alla höghus. Vi har hunnit göra det mesta vi tänkte på ett par dagar och känner att vi kommer att vara nöjda med fem dagar! Kvar på listan står shopping och stranden (utan bad!). Bergsbyn kommer vi tyvärr att missa då vi i kväll läste att banan dit upp endast går på helger under försommarperioden. Vi är glada att vara här, vi njuter och slappar ordentligt. Men står du i valet och kvalet mellan Nice och Bracelona är Nice att rekommendera – många gånger om!

Puss och kram på er alla där hemma så länge.

Karta över Barcelona. De blå sträcken är vad vi promenerade dag 1 och de lila sträcken är dag 2. De svarta prickade strecken är tunnelbanan vi åkte.

Äntligen här!

Olympiaparken

Barcelonian ??? ;D

Sagoparken

Sagoparken

Sagrada La Família

Modernism-kvarteren

Läs även andra bloggares åsikter om Barcelona, resedagbok, resa, Spanien, Sagrada La Família

Ett dygn i förkortningarnas värld

Det började vid 19-tiden i går. Väl nere för Universitetets kolossala rulltrappor slås vi av den metalliska microfonrösten som meddelar att de stora förseninarna beror på en olycka mellan Universitetet och Mörby centrum. När tåget äntligen anländer är tränger vi oss in. Byte Slussen, nu; raksträcka hem. Men så stannar tåget och en ny röst ljuder genom andra högtalare. ”Vi utför en säkerhetskontroll på tåget …” Två vinröda jackor möts i mitten på vagnen och försvinner ut på ett par ögonblick. ”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” Filmtiteln ”Se upp för dårarna” får nya innebörder en sådan här dag. Och precis som filmen så är lokaltrafikens titel betydligt mycket snabbare och effektivare än transportsyräckorna.

Värsta svängen Hökarängen. Ytterligare en anonym högtalarröst tar ton. ”På grund av förseningar blir Hökarängen ändhållplats för det här tåget. Tåget vänder alltså här.” Av igen, endast en station kort, men nära skjuter ingen hare, som pappa alltid sagt. Ut i snön, och på nästa vagn.
Löpa ned för rulltrapporna. Missa bussen med 30 sekunder. Pulsar hem i snöyran.

Tjockllock. Hissknappens metalliska sidor skrapar mot varandra och skapar ett välbekant läte. Men ett annat uteblir. Varför rör inte hissen på sig? Varför lyser inte knappen och kallat på hissen?
Några djupa andetag senare trampar jag ovant uppför de snirkliga stentrapporna. Min stora dunjacka skrapar mot väggarna som tränger sig tätt, tätt. ”Tur att jag i alla fall tog på mig rejält med kläder idag” tänker jag med min The-glass-is-always-half-full-anda. En tanke jag hinner ångra när jag pustar ut på tredje.

Morgonen gryr men snön yr – än. Inga bussar går, meddelar morgonminuternas återkommande utfyllnadsunderhållning. Jag hinner få detta faktum inprentat i mig ytterligare tre gånger innan jag slänger på mig dunjackan och lyfter ut min 10 kg tunga resväska. Tjockllock. Men inget mer. Just jäklar – ingen hiss. Jag rycker upp den tunga gulflagnande trappdörren och kliver in mellan de trängande stenväggarna. Här stod jag för 10 timmar sen. Något ovant börjar kännas bekant. Men nu skall jag nedåt. Jag lyckas lyfta åbäket ett par centimeter ovanför stengolvet, men största delen av vägen ned slår gummihjulen monotont och återkommande mot trappsatserna.

Vinden tar tag i den bruna dörren när jag kliver ut från trappuppgången. Ett steg utanför tröskeln, 3 decimeter snö på benen. Ingen har plogat. Men medan plogarnisse sovit har snödrivningsnisse lekt bus. Fast det gör inget. I dag fick jag vara plogare. Jag är traktorn och väskan min skopa.

En liten bit på väg trampar människorna som gått bakom mig nu ikapp. Visst har det varit trevligt att få det plogat men plogen går för sakta. Det är en norrlandsplog; saktmodig men nogsam. Stockholmspogarna sover än, för de gör samma jobb på halva tiden. Men då får man vänta in deras mat- och sovklocka, det orkar man inte heller. Och eftersom man inte kan få allt så pulsar man förbi.
Men en välsinnad kvinna stannar och beklagar sig. Ack, det ser tungt ut. Kan jag hjälpa? Å, stackars dig, vad skall vi göra? Många goda råd och vägvisande rop senare, en kilometer på ca 40 minuter, når jag perrongen. Snart framme.

Möter kollegor på tåget. Alla är sena! Vi har bråttom. De skyndar iväg. Jag tar mitt snigelhus och sniglar framåt. En annan kollega anländer med ett annat tåg. Hon hinner ikapp, smiter in under mitt snigelhus och delar bördan med mig fram till målsnöret. Bless you!

Dagen flyter på och det är snart dags att spänna på sig huset och ge sig ut igen. Men jag är i god tid. 14.30 ringer jag SL, som svarar 14.50. ”Ja, de bussarna är igång igen!” Munter sliter jag på mig kläderna och ställer mig i kuren. 15.00. 15.10. 15.25. Ingen buss. Jag slår SL:s nummer igen. Lång kö – igen. ”Du har plats” Varje gång denna monotona högtalarröst skall avslöja hemligheten så bryts den tvärt. Efter 10 minuter är den redo att berätta hemlisen. ”Du har plats 47″. Desperat ser jag mig omkring. Efter ett mirakel.
Men jag vet inte vad. Resignation. Mina ömma armar tar ett stadigt grepp och drar iväg plogen. Och något ovant börjar bli vant. Fast nu skall jag uppåt.

16.05 Ny beräknad tid 16.55. Ja, jag är i alla fall välklädd. Och ute i tid! Tankar jag sedan fick tänka om. Efter 1,5 timmar och sex tåg i fel riktning kliver jag in som en stressad isbit på tåget. Och vi kommer inte längre än till Årstaberg så står vi stilla igen. Fel i signal.
”Tre stationer på tredve minuter”. Min danske medresenär håller upp tre fingrar framför mig. ”De burar va vant i snö. Hade se hänt i Denmark hade ja förstått. Men inte här.”
Kaos på terminalen. Folk som skall med tåget springer motströms massan som skyndar av. Ingen bryr sig. Alla skall fram. Så har hela dagen varit. Man kan ju tänka sig att jag skulle få företräde på en plan yta, när jag drar en sådan stor väska, men då tänker man sig fel. Pimpinetta lollor trippar i sina högklackade, rakt på, och det gäller att fly undan både kropp och väska för att undvika klackliknande skotthål.

Jag är toksen. Startade ca 16 i Skogås, för att vara i god tid. Framme cirka 18.20 på centralen, allt annat än i god tid. Eller?! Det gör inget! Tåget är försenat. En timme och 20 minuter redan innan start.

Eller?! En av många okända röster gör sig hörd i högtalarsystemet igen. Plötsligt går tåget nu. Endast en timme senare. Det blir bråttom. Folk slänger sig iväg till det nya spåret. Springer. Och sätter sig. Och väntar. En ny röst: ”Det här tåget lämnar stationen tidigast om en halvtimme”.

En halvtimme senare är vi på väg.
15 min senare stannar vi för signal. Och kvällen är långt ifrån slut!
Men vad gör väl det när en av förkortningarna valt att bjuda på kaffe och bullar?!

Julklappstips – Handla på nätet

Nästan alla klappar är färdiga. Och utan en massa köande. Receptet är E-HANDEL!
Att handla på nätet har många fördelar. Bland annat har man tid att stilla bläddra igenom en massa olika butiker och hitta den ‘perfekta’ presenten. Sedan slipper man köerna så klart. Och släpandet!

En av många butiker jag handlat från är denna:

House of Linnéa

Vill du också handla här – klicka på bilden!
Har du en blogg och vill få 10 % rabatt, skriv om dem du också!

Gratis Spotify Premium

Fler än jag som hellre lägger ned 30 minuter i tid än 99 kr / mån. för att få ett Spotify Premium ?

Följ den här länken

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Spotyfy Premium, gratis, gratis spotify premium,

Det är Robin Hood jag vill ha! Prins John och Reinfeldt kan slänga sig i väggen.

Uppdaterat: Varför internet är så underbart! Folkets makt! LÄS!

För mig handlar valet om mina grundläggande ideologier. Om hur jag ser på mänsklighet, människan och människor. Tyvärr försvinner detta viktiga perspektiv bakom ekonomisk statistik när politikerna och media försöker konkretisera hur de olika partiernas politik kommer att beröra den lilla människan. De viktiga frågorna reduceras till kommersialism och individcentrering, vilket är sorgligt. Men, för att tala deras språk, så här ser jag på det:

Det handlar om NÄR jag behöver pengarna.

Moderaterna vill sänka skatten, för löntagare främst genom jobbskatteavdraget. Eftersom skatten är något som baseras procentuellt på den lön du tjänar så innebär det att den som tjänar mer, tjänar mest (på skattesänkningarna och alltså alliansens politik). Och samtidigt höjs akasseavgiften men villkoren för den försämras. Vi skall alltså betala mer för mindre.
Detta innebär:
1. De som har jobb får mer pengar.
2. De som inte har jobb får skatta mer än de som har en arbetsinkomst (och oftast alltså redan från början har en bättre ekonomisk situation än de som inte har jobb).
3. De som tjänar mer tjänar mer, eftersom de får behålla en större del av sin lön.
4. De som tjänar mindre tjänar också mer än förut, men inte mer än de som redan har en högre lön.
5. Vi betalar mer för mindre i akassan och de som tjänar mindre måste fundera över om de anser sig ha råd att betala den höjda avgiften till de som skall rädda dem ifall det går riktigt åt skogen. De betalar inte mer om de tjänar mindre, men de drabbas hårdare då de har mindre att leva av redan från början.

Och här kommer min * in:
* Samtidigt är alliansen emot förmögenhetsskatten. Så de som tjänar allra mest får behålla allra mest.

Detta verkar väl inte så konstigt. Det verkar faktiskt rättvist till och med. De som har kämpat sig upp på toppen bör få behålla sin förtjänst. Jag menar, det är ju ändå de som har kämpat. Så varför är detta så illa då?
Här kan man inte nog framhålla det faktum att det aldrig kommer att finnas ett helt rättvist samhälle eftersom det ständigt föds nya människor. Barnen ÄR beroende av de föräldrar de aldrig valt och därför kan det aldrig finnas exakt lika rättvisa utgångspunkter. Survival of the fittest my ass! Survival of the lucky maby!

Jo, för detta är ett samhälle som bygger på Darwins ”survival of the fittest”. Och det är inte den grundläggande människosyn som jag bär på.
I detta samhälle som de borgerliga partierna bygger upp vinner de som har mest tur, mest charm, bäst förutsättningar etc. Jag värnar gärna om de som inte redan är utrustade med lyckan.

Men för att tala i mainstreamanda igen då: varför gynnar detta inte mig, rent ekonomiskt, i längden?

Det handlar om när du som mest behöver pengarna. Behöver du ha lägre skatt och mer pengar i plånboken när du redan tjänar så att du klarar dig? Eller behöver du de pengarna mer den dagen du eventuellt blir arbetslös eller sjuk?
Man kan se på skattesamhället utifrån det simpla försäkringssystemets byggnadsställning, fast mer inriktat mor solidaritet och Robin Hood-ideologi. Vi betalar in pengar varje månad för att det skall finnas att cascha ut den dagen vi verkligen behöver dem. Chansen är stor att jag inte tar ut lika mycket pengar som de andra men det är ju ändå inte så att jag står och faller med denna mersumma jag betalar in eftersom jag ändå tjänar mer än de som förmodligen kommer att nyttja systemet. Tyvärr finns det de som utnyttjar min villighet att betala dessa pengar, men istället för att köra med kollektiv bestraffning och på så sätt sätta människor som inte fuskar i svåra och omänskliga situationer så hoppas jag på att hitta ett sätt att endast komma åt de som fuskar.

En annan viktig poäng här gör Reinfeldt själv återkommande i den senaste veckans debatter när han framhåller att vi inte har en statiskt samhälle i Sverige där vi har en folkgrupp som ständigt är arbetslösa och en som alltid jobbar. Detta stämmer nu kanske inte helt, då det finns många missgynnade grupper på arbetsmarknaden, men vi väljer att se det på den stora bildskärmen och köper hans generalisering. Detta gör dock inte saken bättre. För om höginkomsttagaren då plötsligt blir sjuk … då får han plötsligt mycket mindre lön, inte minst på grund av alliansens sänkta bidrag och hårdare sjukskrivningsregler, och så får han högre skatt på denna ”lön”. Så h*n får helt enkelt börja sälja av sina statusprylar som h*n skaffat sig, och som h*n sett till att få åtnjuta genom att h*n röstade på alliansen i förra valet och absolut förespråkade skattesänkningarna. Och tillslut kanske det går så illa att socialbidrag är den enda möjliga inkomstkällan, ja, bor h*n då på landet och äger egen villa får h*n se till att sälja sitt hem och sin bil och flytta in i allmännyttan i stan. Slutligen måste h*n också flytta till en annan ort för att det inte finns jobb där h*n bor, men eftersom barnen går i skola där de bor nu och sambon har jobb där så kan de inte flytta helt så istället får h*n veckopendla och träffar endast sina barn och sin sambo på lördagar och halva söndagen. Vad har h*n då kvar att visa upp av skattesänkningarnas möjligheter?

För mig är valet inte alls svårt.
Jag är medveten om att vi med en rödgrön regering kan riskera att hamna i bidragsberoende. Men jag är beredd att bekämpa det fenomenet inom ett Sverige med behållna medmänskliga ideologier och som lyckats bevara det som har betydelse. För att försöka återinrätta ett Sverige med medmänskliga ideologier via den ekonomiska och individcentrerade politiken som de blå vill införa kommer inte att vara möjligt.
Pengarna är det vi märker av direkt. Det är den direkta effekten. Men jag vägrar avsvära mig min medmänsklighet för att rädda ekonomin. När vi står vid den branten är det dags att börja fundera över vart felet egentligen ligger. Förmodligen gömmer problemen sig under den ekonomiska struktur som vi bygger vårt land kring, snarare än den människosyn vi lyckats bygga upp. Och då måste vi börja fixa problemet i rätt ände, i de organisatoriska ramarna, och inte sälja vår själ till djävulen för att få spelskulderna betalda.

Ända sedan jag var liten har jag hejat på Robin Hood! Prins John kan slänga sig i väggen!

Och för er som vill läsa om de verkliga människorna, de bakom statistiken, så har jag då aldrig sett ett större bevis för att man INTE skall rösta blått förut; Läs denna blogg och se hur en människa kan drivas ur all sin trygghet bara på grund av att man har oturen att bli sjuk. Så ser ett borgerligt Sverige ut!

Läs även andra bloggares åsikter om valet2010, valet, riksdagsvalet, moderaterna, socialdemokraterna, alliansen, de borgerliga, vänstern, de rödgröna, de blå, Robin Hood, Prins John, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin

Valet

Vet ni vad som gör mig så jävla förbannad?

Inte nog med att politikerna är så sjukt individcentrerade i politikerdebatterna, journalisterna har köpt deras retorik.

I debatten i SVT i kväll, mellan Sahlin och Reinfelt säger SVT:s debattledare att 100 000 något personer färre är sjukskrivna i dag än innan alliansens åtgärder mot de sjukskrivna och så vänder hon sig mot Sahlin och ifrågasätter varför detta skulle vara negativt.

Min fråga till debattledaren är: betyder det att 100 000 personer mår bättre i dag än förut? Eller betyder det att människor tvingats ut i arbete för att överleva trots att de mår sämre och har fått sämre livskvalitét. Vem säger att de kan använda sig av sin ökade inkomst – de kanske mår så dåligt att de inte orkar mer än att endast arbeta.

Ja, mitt ställningstagande är knappast lämnat för tolkning men det är inte poängen. Poängen är att journalisterna inte kliver bakom dimmridån politikernas retorik utan att de köper den rätt av. Lyft fram människorna bakom statistiken och ifrågasätt individcentreringen som de kollektivas parti plötsligt helt hakar på! Skulle journalisterna inte vara de som öppnar perspektiven och granskar det som ligger bakom? Dessa valdebatter är fruktlösa!

Läs även andra bloggares åsikter om val, SVT, valdebatt, Mona Shlin, Fredrik Reinfeldt, moderaterna, socialdemokraterna, partiledardebatt

De outforskade pedofilerna – fortsättning följer

Ja, diskussionen om pedofilerna fortsätter. På lite olika ställen, jag har länkat nedan. Själv har jag skrivit hos Mymlan och hos Carina Rydberg. Det är intressant, men jag önskar att det skulle finnas mer hårdfakta att ta i. Att jag kunde få tag i en expert eller så. Ja, jag försökte faktiskt googla på ämnet, men blev ruskigt rädd av det som kom upp så jag skyndade att x:a ned webbfönstret. Nu har jag väl FRA efter mig!

Jag försöker sno mitt huvud runt alla turer. De är många och det är lite svårt att hänga med i allt. Speciellt när det blir så godtyckligt som en massa tyckanden och tänkanden utan att vi egentligen kan komma fram till något. Men debatten är vid liv i alla fall och det är positivt.

Det verkar finnas två läger i debatten. De som vill utforska möjligheterna och se hurvida pedofili i betydelsen ”åtrå till barn” kan vara en mer eller mindre medfödd sexuell läggning. Där är jag medlem! Och så har vi de som menar att pedofili inte kan vara det eftersom det är en psykisk störning. Och eftersom pedofili skadar andra men det gör inte homosexualitet och hetrosexualitet så vi kan inte jämföra äpplen och päron.
Och här snurrar vi till det ordentligt. Tycker jag.
För självklart menar jag inte att handlingen, akten eller vad man skall kalla det, som sådan går att jämföra med den sexuella handlingen/akten i andra sexualiteter. Men kan ”läggningen” det? Är åtrå, en sexuell läggning, något vi föds med? Kan pedofiler rå för att de åtrår barn? Absolut kan de rå för och skall stå till svars för sina handlingar, men kan de rå för känslan? Har de valt den så till vida att de vill vara onda, vill förstöra liv och kan styra detta själva?

Min poäng i det hela är att om känslan inte är självvald och då sexualdriften är en av människans starkaste drifter så måste vårt sätt som vi nu hanterar problemet på vara förödande. För om vi kan på något sätt hjälpa pedofiler INNAN de agerar på känslan så är det ju det vi måste försöka göra. Eller har jag fel? Och för att kunna hjälpa dem måste vi förkasta tabun. Vi måste skapa en ”trygg zon” för dessa människor där de vågar söka hjälp.
För kom igen, jag kan inte tänka mig att det finns många andra än just pedofiler som inte får rysningar och äcklas av att få veta att deras vän tänder på barn. Och hur sund jag än kan tycka att den reaktionen är så är det slutligen kanske just den reaktionen som biter oss i arslet! Och vi blir passiva medhjälpare till att förstöra barns liv för att det är så jävla bekvämt att inte ta i obekväma och äckliga saker!

Och så begreppet psykisk störning som vi så ofta slänger omkring oss. Vad innebär egentligen det? Min tolkning är att det helt enkelt innebär avvikande beteende. Och visst, det gör inte att begreppet tappar sin innebörd, men det hjälper knappast att slänga diagnosen psykisk störning på någon och tro att det förklarar saker. Det avhjälper definitivt inte problemet! I alla fall jag vill inte sitta och vänta på att pedofilerna skall förstöra ett barns liv innan vi slänger åt dem en diagnos och låser in dem. Är det inte bättre att i sådana fall, en gång för alla, försöka konstatera ursprunget till denna avvikelse. Och om det är så att det är medfött, om det faktiskt är så att det är en sexuell preferens/avart (kalla det vad du vill) och världen är så orättvis att vem som helst kan dra nitlotten att födas till vad vi i dag definierar som ett monster, ja, då kanske det är en obekväm sanning vi får ta! Att saker är förbannat obekvämt och jävligt jobbigt att hantera betyder inte att det är mindre sant.

Sen har vi en annan gren i denna debatt. Den fantastiska populistiska diskursen om att alla som är monster har egna monster i garderoberna. Jag är oerhört dåligt påläst om hur det brukar eller inte brukar ligga till med pedofilers bakgrund, det skall erkännas. Men jag är också oerhört motvillig till generaliserande och ogrundande antaganden. Speciellt om man hävdar att de är lösningar. Jag vet inte om det finns statistik på detta, om du har fakta välkomnar jag bevisen. Men innan jag ser dem tycker jag att det luktar unket. För vi är så sjukt bra på att lägga obekvämligheter i bekväma fack och att påstå att alla pedofiler själva utsatts för sexuella övergrepp som barn känns precis som det invanda beteendet.
För mig blir det lite som med religionen. Visa mig din gud och jag skall tro, typ. Men att vilja bränna mig på bål för att jag utför ofattbara ting och sedan predika om en osynlig gubbe som kan göra oförklariga underverk – det går inte hem i min bok.
Jag vet inte alls hur det ligger till så jag är den första att backa om du kan ge mig kall och hård fakta för att underbygga argumentet.
Jag tror varken på spöken eller vampyrer, men jag tror på monster och de i form av människor. Med det inte sagt att vi föds sådana. Men jag tror heller inte att det krävs fruktansvärda trauman för att bli ett monster. Det är svårt även för mig att acceptera, men jag kommer inte till någon annan slutsats med det jag vet nu.
Jag skulle gärna vilja att det är så enkelt. Så enkelt att om vi skyddar människor från övergrepp så kommer inga fler övergrepp att ske.  Visa mig din gud och jag skall tro! Men tills dess undrar jag mest; Vem sexuellt utnyttjade den första som sexuellt utnyttjade?
Maktaspekten är en annan populär förklaring. Och jag tror absolut att makt har mycket med saken att göra. I alla fall – i vissa fall. Våldtäkt kan vara en annan maktutövning. Och då undrar jag om alla våldtäktsmän också själva fallit offer för övergrepp eller liknande. Eller kan det vara en sexuell läggning att tända på makt?!
Och hur är det i de kulturer där det är accepterat att 50-åriga män gifter sig med 10-åriga flickor? Har de alla utsatts för övergrepp som små?

Ja, det finns så otroligt många luckor men så få människor som verkar kunna fylla dem. Kan det bero på att vi inte vågar tala om saken?

Andra om samma ämne:

Nattens bibliotek

Signerat Mia Ankarvall

Reflekterat.se

Skatans tankar

---

Läs även andra bloggares åsikter om pedofili, pedofil, barn, sexuellt utnyttjande, makt, sexuell läggning, sexuella övergrepp, debatt, tabu